Alexander Bard

I det första avsnittet av säsong 2 av det Metafysiska Laboratoriet möter Åke Gafvelin och Lapo Lappin Alexander Bard. Vi diskuterar (och bråkar om) metafysikens natur och dess relation till konsten, metafysikens metodologi, filosofins relation till internet, och huruvida Bards uppskattning av filosofen Gilles Deleuze gör honom till cyberfascist.

Lapo Lappin: Hej och välkomna till andra säsongen av Metafysiska laboratoriet! Alexander Bard behöver ingen presentation. Musiker, föreläsare, samhällsdebattör – och, till slut, filosof. 

Filosofin och metafysikens natur

Du kallar filosofin för en ”spekulativ konstform”. Vad menar du med det?

Alexander Bard: Vad jag menar med att det är en konstform är att den står utanför vetenskapen. Att tro på vetenskap – eller ”scientism” som vi filosofer kallar det – är i sig en filosofisk övertygelse. Det roliga i att en fysiker som Stephen Hawkins säger att vi inte längre behöver filosofi, är att det är ett filosofiskt statement han just har gjort! Han har gått rakt in i det som kallas för ”Hegels fälla”: varje gång du vill bevisa att filosofin inte behövs måste du göra ett filosofiskt ställningstagande. Därmed är du tillbaka i filosofins värld.

Jag skulle säga att filosofi är en litterär konstform. Den var oral från början, nu måste man skriva. (Kanske genom podcasts kommer den bli oral igen? Jag vet inte.) Filosofens uppdrag är att ställa sig så långt bort från samhället som möjligt för att se den största möjliga bilden. Desto längre bort du står desto större chans att du ser samband mellan saker som andra annars inte ser. Det skulle jag säga är det fundamentala i filosofin.

Min ambition var inte att bli filosof från början. Det var när jag och Jan Söderquist började skriva tillsammans i slutet av 90-talet. Vi skrev Nätokraterna. Då insåg vi: herregud, ingen har hållit på med de grejerna vi har tittat på. Det finns inte ord för dem. Det finns t.ex. inte ett ord för hur man får ut det största möjliga värdet från något man aldrig förstör. Det vill säga, motsatsen till exploatering. Vi uppfann ordet imploatering. Sedan började det ordet dyka upp i texter och det finns referenser till oss, och så vidare. De två filosoferna Bard och Söderquist använde för första gången begreppet imploatering. Idag är begreppet ganska etablerat t.ex. i ekorörelsen och miljörörelsen.

Åke Gafvelin: Följdfråga: många filosofer skulle gå med på att filosofin inte är en vetenskap som fysiken, men de kanske inte skulle gå så långt som att kalla det en ”konstform”. Vissa (Platon?) menar också att filosofen inte skapar nya begrepp utan analyserar givna begrepp, som ”sanning” eller ”kunskap” –

AB: Nej nej nej! Det är bullshit!

Absolut att vi är spekulativa. Det är därför jag tror på dialektik. Och så fort du fattar vad dialektik är – och där var alla grekerna överens – så kan du inte tänka på något annat sätt än att plocka ihop olika saker och sätta de i olika oppositioner till varandra, och sedan tänka vidare. Det finns olika sätt att göra det. Jag tycker Hegel är oöverträffad när det gäller att tänka dialektisk. Hegel är den största västerländska filosofen vi haft om man ska vara helt ärlig. 

När man till slut läser Hegel och börjar fatta honom, så är det inte att man måste hålla med honom. Det är inte det som är det intressanta. Det är intressant i och med att han tvingar en att tänka. Jag är Hegelian i bemärkelsen att Hegel är det bästa instrumentet vi haft i västerlandet för att kunna tänka så effektivt som möjligt. Där är han oöverträffad. 

Det är dialektiskt. Det är det man gör. Och därför är det spekulativt, i ordets djupaste bemärkelse. Jag spekulerar helt enkelt genom att jag för resonemang, och det som bedöms när resonemanget är framme är huruvida det är intressant eller inte. Jag har aldrig läst filosofiska verk för att få medhåll. Det har alltid varit för att ta reda på vem som har tänkt en intressant tanke. Det kan vara jävligt knasigt och vilt. Desto mer ska man ägna sig åt det i sådana fall.

Det var som Gilles Deleuze sa: filosofens uppgift är att skapa fler problem, inte lösa problem. För att lösa problem finns det ingenjörer och andra. Filosofen ska hitta på ännu fler problem och gåtor som är intressanta som andra kan pyssla med och försöka svara på. 

Vetenskapen blir inspirerad till hypoteser som går att testa. Jag anser också att det finns bara naturvetenskaper. Det finns inga sociala vetenskaper. Socialvetenskaperna är bara hittepå. Det går egentligen inte att verifiera något i det socialvetenskapliga världen. Socialvetenskapen handlar mest om Nordkoreansk propaganda. I alla fall fram till att data finns. Då kan man ha ”dataantropologi” – är man snäll kan man säga att det skulle vara någon form av socialvetenskap. Men vetenskapen är i princip naturvetenskaperna. 

Filosofin är konst: det försöker tänka så fritt och ifrågasättande som möjligt, och försöker förstå interaktionen mellan människan och världen. 

ÅG: Jag vill bara trycka lite mer på möjligheten av en slags mittenposition: att man kan säga att vetenskapen är en sak, konst en annan, och att filosofin förvisso är kreativ och spekulativ disciplin, men också granskande, kritisk och stringent? Är det inte ett prövande av idéer på ett annat sätt än [konsten] –

AB: Du tror inte konstnärer gör det?? Vadå? Har du någonsin fattat konst? 

ÅG: Jag vet inte! Du får svara mig!

AB: Konsten är patisk. Det finns tre sätt att berätta saker, och det håller jag och Söderquist på att utarbeta i vår kommande trilogi. (Den heter Grand Narrative Trilogy, vi har skrivit två böcker och jobbar på den sista.) Det finns det logiska narrativet, det mytiska narrativet och det patiska narrativet. När vi pratar om matematik eller naturvetenskap närmar vi oss det logiska narrativet.

Den mytiska berättelsen är den berättelsen om oss själva som fångar något ännu djupare i oss än vi kan göra med nollor och ettor. Det är ofta genom teater och drama som man kommer åt något djupare i människans existentiella situation som är djupare än vad filosoferna lyckas göra. Filosoferna trasslar ofta till det och gör ofta för mycket logik av det hela. Det är skönt som filosof att gå på teater eller operahus och bli riktigt rörd av en bra berättelse eller föreställning. Eller se en riktigt bra Netflix eller HBO serie. Och vi vill inspirera andra konstnärer att vara konstnärer och skriva manus som lyckas fånga något som genom t.ex. poesi inte kan fångas genom filosofin.

Den tredje berättelsen är patiska narrativet. Där ligger konsten. Du vill att konsten ska skaka om dig så att du är en helt annan person när du kommer därifrån. Religionen ligger också i den världen – religiösa extatiska upplevelser, eller för den delan traumatiska upplevelser. Patiska narrativ är det vi inte vill att våra barn ska ta del av. Pornografin ingår där, till exempel. Det är också det som förklarar varför det mytiska narrativet du ser i en film och det patiska narrativet du ser i en porrfilm inte går att förena. Det har gjorts ändlösa försök att göra en film som både är film och en porrfilm, och det spricker varje gång! Larvigt att de bara knullar framför dig, och du kan inte identifiera dig med figurerna, hur porriga eller sexiga de är. Du kommer aldrig att sätta in porrscener i en vanlig spelfilm, för det blir bara konstruerat. Det patiska narrativet är något annat än det mytiska. 

De här berättelserna berättar vi hela tiden. Och vi filosofer berättar om att det finns tre berättelser. Sedan kan vi filosofer specialisera sig på att förstå de här berättelserna. Det är därför filosofer ofta försöker skriva om litteratur. De försöker utifrån förstå varför Proust är så jävla bra. Eller varför man ska läsa Lolita, eller varför Hitchcocks filmer är bra. Filosofer skriver väldigt mycket om konst. Själv skriver jag konstteori och konstkritik – för det gör filosofer. Då observerar vi det mytiska narrativet.

När vi däremot är i dialog med vetenskaperna, då närmar vi oss det logiska narrativet. Då kan det vara en sådan sak som att diskutera det här med infiniteter som matematiken leker med. Det visar sig att det i naturen inte finns några infiniteter. Det finns inga saker som går runt och återkommer till samma punkt hela tiden. Då visar det sig att filosofer kan ifrågasätta antagandena som matematikerna gör. Varje gång matematikerna tycker att matematiken fångar världen, kan vi säga: det kan hända att matematiken hade ambitionen att fånga världen en gång i tiden, men detta slutade med nollan och infinitetstecknet. Sedan finns transfiniteter och sådana saker… Matematiken har lekt med de grejerna – och de har inte längre någonting med naturen att göra.

Sedan kommer vi till det patiska narrativet, som jag gärna skriver mycket om. Det handlar om saker som våld, fred, krig, jakt… Vad innebär det att ha en vision, en strategi? Nu jobbar jag och Jan [Söderquist] mycket med uttåg: migrationerna genom historien, eller ”paradigmskiften” (det vill säga uttåg från en tidsålder till en annan). Vad innebär det att lämna Egypten – bokstavligen – gå till det förlovade landet med det utvalda folket? Studiet av uttåg kallas för exodologi. Det är viktigt eftersom vi i vår tid ser stora problem med lynchmobbare. Lynchmobbare är historisk sett motsatsen till uttåget. Frälsaren är motsatsen till tyrannen. Den sortens idéhistoria håller filosofer på med, men då närmar vi oss antropologins värld. En antropologi som är filosofiskt spekulerande, inte en antropologi som driver några teser som ska bevisas. 

Internets ontologi

Lapo Lappin: Du är mycket intresserad av internet, och du stödjer en metafysik som fungerar likt internet (du talar om Niels Bohr och idéen om nätverk med noder utan essenser). Men vad är exakt relationen mellan verklighetens natur och teknologisk utveckling? Verkligheten förändras väl inte när teknologin förändras. Eller är metafysiskt snack om ‘verklighetens natur’ helt kontingent på samhällsliga relationer.

AB: Tittar du på de sista fem- till tiotusen år som vi kallar för civilisation är det intressant att det enda radikala som hänt i mänsklighetens historia att vi satte oss ner och byggde fasta bosättningar. Det hävdar jag bestämt är ett resultat av att vi började använda skriftspråket. Även skriftspråk i rudimentär form – att man diarieförde frön, byggde irrigation vid floddelta – sätter igång för åttatusen år sedan och accelererar så småningom. Det hjälps väldigt mycket av skriftspråket. De här två grejerna är parallella: utan skriftspråk, inga fasta bosättningar. 

De fasta bosättningarna – vad man sedan tycker om dem: det fantiseras mycket om hur underbart eller hemskt det var innan de kom till världen – ändrar saken. Vi får en enorm befolkningstillväxt på de platser där vi bygger fasta bosättningar. Mesopotamien är ensamt hem till halva jordens befolkning för 4000 år sedan. Då är det där som dikteringen av historien om hur människan är tar plats. Jag är väldigt intresserad av detta, eftersom det är den enda riktigt radikala grejen som har skett.

Under de här fyra- till femtusen åren har vi genetiskt inte förändrats alls. Vi drömmer gärna om att vi gärna ska skapa bättre, tuffare och starkare människor – men det brukar sluta med Hitler! Eller sluta med dåligt ligg på en fredag med fel snubbe eller fel tjej och så blir det barn i alla fall, som inte kommer klara sig i livet.

Vi människor hankar oss fram. Det är ganska smidigt, för då kan vi hävda, lite vetenskapligt, att människan är en konstant i våra analyser. Då är det frågan om vad som har förändrats under de här 4000 åren. Man brukar säga att kulturen har utvecklats. Människan har försökt tämja naturen till en slags ”naturen 2.0” – som vi kallar ”kultur”. När människan förändrar naturen – t.ex. genom att bygga byggmaterial för att bygga byggnader – så blir det kultur av det. Varje gång vi gör om naturen till en trädgård, skiftar vi natur till kultur. Agrikultur heter det, inte ”agrinatur”.

Jag hävdar att allt som har hänt under de senaste 4000 åren är teknologi. Det kommer från det underbara grekiska ordet techne – teknologi är läran om hur människan förlänger sin kropp. Kulturell produktion är egentligen teknologisk till sin natur. Om vi inte har förändrats de här 4000 åren så betyder det att allt det som har förändrats och vi kallar civilisation är teknologi.

Nu börjar teknologin komma till en punkt där den kanske inte behöver oss längre! Det är därför vi skrev boken Synteism: att skapa Gud i internetåldern. Den ställer just den här frågan: är det inte så att vi har inget annat namn för det vi bygger? Så småningom så bygger vi Gud. Oavsett om vi blir kvar på den här planeten eller inte – om vi lyckas kväva oss själva med metangas eller liknande – så kommer någonting att överleva oss, som i så fall är självgenererad teknologisk apparatur av något slag. Det kan vi lika gärna kalla Gud. 

Det betyder att teologin kommer tillbaka igen. Men teologin hade fel att Gud är något vi kommer ifrån. Gud är något vi är på väg emot. Det kallar vi synteologi. 

ÅG: Hur ska man då bedriva metafysik? Om du har rätt kan man inte bedriva det på ett traditionellt sätt, genom att sitta och grubbla om verklighetens natur från en fåtölj.

AB: Nej! Jag går längre än Heidegger här. Jag och Jan Söderquist i vår nya bok mördar pelarhelgonet. Och vi kommer mörda pojkfaraonen. Vi anser att de två figurerna är parodier genom historier.

Det betyder att om Horkheimer och Adorno och andra kritiker från Frankfurtskolan började kritisera upplysningen, så att vi var tvungna att skriva om västerlandets historia från 1600-talet och framåt, så hävdar jag att vi måste gå djupare tillbaka än så. 

Tittar du på hela det Eurasiatiska landmassan har det i alla tider – Kina, Japan, Indien, persiska, babyloniska och judiska traditionerna, och så småningom också Europa. Tar du in alla de traditionerna brukar man gå tillbaka till omkring 800 f.Kr, när Karl Popper säger att en tidsålder som kallas den axiala tidsåldern inleds. Där ingår som ett axiom i idéhistorien att axialtidsåldern var en guldperiod. Då gick det plötsligt en massa tänkare omkring. Där får vi bilden om den här personen som sitter under ett träd och tänker. De försöker reflektera över existensen, och därigenom blir filosof som skriver saker.

Den där jäveln som sitter på pelaren och tycker att han ser något märkvärdigt är förmodligen en person som han dragit sig till skogen och gärna vill sälja sig själv. Egentligen är det så att han har misslyckats med någonting tidigare, och det är att vara en framgångsrik medlem i stammen. De framgångsrika medlemmarna i stammen som är de vuxna varianterna av pojkfaraonerna och pelarhelgonet, är hövdingen och prästen.

Och det vi gör i vårt arbete är att vi går tillbaka till hövdingens och prästens historia och hur de har förändrats genom tiden. När det gäller politisk ideologi idag så är det egentligen så att det finns ett alternativ till prästerskapet som redan klivit in i internetåldern och det är Xi Jin Pings Kina. 

Kineserna vill skapa något som heter sensokrati idag. De vill skapa ett system där allt går upp till en diktator längst upp i ett system, och all data ackumuleras på ett ställe centralt, där igenom kan kontrollera samhället från en central punkt. Det är alltså panoptikon som kommer in i det här, och det är kinesiska versionen av det. Nu är inte taiwaneser och koreaner och framför allt inte indier särskilt förtjusta i den här idén. Däremot gillar de filosofer som jag och Jan Söderkvist som sitter och försöker brottas med: Kan man skapa en sensokrati i sådana fall med maktdelning?

Och då visar det sig att maktdelningsprincipen är uråldrig. Det vill säga – redan i ursprungsstammen visste man att stammen skulle gå åt helvete och kliva rakt in i ett kärr och dö om man lät en jävel leda stammen. Tyranner är livsfarliga i hela den här historien. De styr bara korta perioder, ofta blir det blodigt, och sen så driver de alla till vansinne och dör. Adolf Hitler är standardtyrannen. 11 år vid makten. Stort blodbad. Gick åt helvete, och från början var det dödsdömt. Och det visste varenda nomad om. Att man kan inte ha den typen av styre.

Och då är frågan. Hur börjar nomaderna att fördela makt för att maximera sina överlevnadschanser? Detta är en evolutionär fråga. Och den är ju superintressant i vår tid. Och då visar det sig alltid att det som skiljer en riktig hövding och en riktig präst från en pojkfarao och ett pelarhelgon är att pojkfaraon och pelarhelgonet alltid sitter och säger: Jag ska ha all makt, därför att makten är given till mig. Därför bygger jag en stor pyramid. Och hela kulturen ägnar sig åt att bygga en pyramid som är fullständigt meningslös. 

Pyramiderna är historiens största buttplug någonsin. Inget funktionellt värde överhuvudtaget. Medan kulturer där man håller människor ansvariga: prästen har sin roll att spela, hövdingen har sin roll att spela. Vi sätter dem mot varandra. Om de två ställer sig mot varandra så kan ju också ha en tredje pol i det hela, som oftast kallas för matriarkat i kulturen. Och när du har matriarkat som den sista instans som samhället ska leverera till – så upptäcker du att den typen av maktprinciper tillämpats i kulturer i tusentals år. Och det är det som var ett varaktigt alternativ som hållit länge. 

Då blir du av med pelarhelgonet och kan äntligen avrätta det.

ÅG: Om jag förstår det rätt kan man bara praktisera metafysik genom att faktiskt delta i olika historiska strömningar, snarare än att sitta och tänka. 

AB: Ingenjörer är överlägset intressantare än pelarhelgon. Jag tycker inte att killar som sitter och funderar och kontemplerar – de flesta av dem har autistiska personlighetsstörningar och har aldrig legat med någon. Asså, lita inte på folk som inte har ett sexliv. Det är väl nummer ett i sådana fall. Och vi inser ju att filosofihistorien är full av folk som själva claimat en plats i den. Och det de ofta är att de är autistiska personligheter. Jag har jätteproblem med Platon, precis som Rousseau – en annan jävel som Jan och jag hatar. Men det som är bra med Rousseau och Platon är att de är briljanta författare. Så du får en riktig fet utmaning och därför ska du läsa och utmanas av dem. 

Men både Platon och Rousseau har rungande fel. Platon har fel att formerna föregår allting. Han är alldeles för förtrollad av matematiken och Pythagoras, och börjar inbilla sig att det finns perfekta former. Han blir neurotiker som håller på och tittar på sin egen bajskorv varje morgon, och ska försöka forma en världsbild utifrån det. Och redan Aristoteles bryter med Platon. Aristoteles är ju fantastisk. Men i alla sina grejer Aristoteles gör är det första han säger till Platon är: snälla kan du komma ner från din höga himmel och dina fantasibilder om några slags banala former som världen opererar efter. Formerna är ju bara avrundningar av hur naturen funkar. Det finns inga symmetrier någonstans i naturen. Det är därför det blir så absurt, när den lille pojken drömmer om den perfekta världen.

Platonismen slutar med dödsdyrkan. För det finns bara ett perfekt tillstånd, och det är döden. Det är den stortens neurotiska autistiska tänkande i idéhistorien jag vänder mig så kraftfullt emot, och det här var Nietzsche inne på väldigt väldigt kraftigt. Det är ju ingen hemlighet att Nietzsche tyckte Platon var en stor jävla skitstövel. Han dementerade kristendomen, eftersom kristendomen är platonistisk. Jag är vrålstörd på alla dessa dualismer, liksom den här skillnaden mellan kropp och själ. Och det vi gör i nya boken är att vi egentligen monterar ner det hela.

René Descartes var för fan autist. Jag tänker alltså finns jag, det är bara en robot som säger en sådan sak till och med. Matematikgeni – såklart – men han frös ihjäl i Stockholm för att han inte ens kunde klä sig varmt. Så handikappad var han. De är inte stora tänkare.

Stora tänkare för mig är figurer som Hegel och Nietzsche som är fulla, levande människor som vet att de inte kan tänka utanför sitt eget psyke, att de kan inte tänka utanför sitt eget känsloliv. Det är omöjligt att göra det. Och det är därför de går till metoder som dialektiken. Eller att de går till metoder som idéhistorien för att förstå den mänskliga existensen.

ÅG: Ok, en till följdfråga: kan det då finnas metafysiska fakta i en sådan världsbild, där världen ständigt är i rörelse och kaos? Leder det till någon slags relativism? 

AB: Tillvaron är inte alls ett kaos. Jag håller med Hegel fullständigt. Men tillvaron blir alltid i efterhand en nödvändighet. Allting i den historien vi skriver blir nödvändigt. Det är därför det är så tråkigt med filmer som är hypotetiska (“vad hade hänt om HItler vunnit kriget”). Hitler var misslyckad från början! Om du sätter dig och läser Mein Kampf så ser du att han var dödsdömd från början – det fanns inte en chans att lyckas. Om det var något som är deterministiskt så var det misslyckandet hos Hitler. Därför blir det så tråkigt med hypotetiska resonemang. 

Om någonting annat hänt, hade så många miljarder miljarder miljarder andra faktorer också varit tvungna att vara annorlunda. Och då brottas vi med vad framtiden är för någonting. Framtiden är alltid kontingent. Den är alltså öppen. Det betyder att det finns massor med frihet. Det är högst påverkbart. Men vi fastnar i loopar när vi använder gamla begrepp som vi tror är givna axiom.

Ett exempel på detta är begreppsparet determinism/indeterminism. Det kan unga filosofistudenter gräla om. Är världen deterministisk eller indeterministisk? Det är ganska enkelt: lokala fenomen kan vara både indeterministiska och deterministiska samtidigt. Om du börjar i punkt A och slutar i punkt B är det givet var du ska sluta. Men vägen dit var inte given. Alltså kan system vara både och. Tillvaron är transdeterministisk. Men detta begrepp fanns inte innan vi uppfann det, för folk satt kvar i den här dikotomin. Det jag och Jan Söderqvist gör är att säga att det inte är en intressant dialektik, utan en falsk dikotomi. En dikotomi som kommer ur en religion med en skapargud. Då diskuterar man om Gud har bestämt hur världen är för all framtid. Men när han då bestämde det, så var ju det inte bestämt. Så det landar bara i en cirkel som man inte kan ta sig ur.

Världen är så vansinnigt massiv och komplex, att det finns en oändlig mängd potentialiter i varje ögonblick. De potentaliteterna skalas så småningom ned till en koherens, tills det blir en enda aktualitet som händer; den blir historien. Och då är den aktualiteten när den väl har hänt, som Hegel och Whitehead säger. Då är den en given historia, och den går inte att ändra på. Det är det Nietzsche använder i sin etik, för då säger han att vi varje morgon måste meditera över det och acceptera hela historien; inklusive den jag blivit ända fram till nu. Och så kallade han det amor fati, och det är helt korrekt. Det har i-och-för-sig Zorastrister i Persien gjort i fyra tusen år, men det är kul att någon tysk fattade det till slut också. Och det är väl en utmärkt etik, för vi fattar att nödvändighet ligger i historien: men framtiden är kontingent, vilket gör framtiden påverkbar.

För mig är detta metafysiskt. Jag vet inte vad metafysik skulle vara annars. Jag vet inte vad ni lägger in i ordet. Ni får gärna berätta för mig 

Paus

ÅG: Detta projekt – det metafysiska laboratoriet – grundas i att vi var ambivalenta med betydelsen i begreppet metafysik. Men samtidigt lutar vi nog åt en slags platonsk syn på den. Det är klart att Hegel och Whitehead sysslar med metafysik också. Men det är inte att man betonar evighet, exempelvis, på samma sätt som traditionell metafysik gör.

AB: Evigheten är så ointressant så det finns inte. Det är som talet 0. Den kom från Indien, och det debatterades vilt om man skulle ha en nolla eller inte i matematiken. Det som avgjorde det var att det var så jävligt enkelt att räkna till 100. Och man upptäckte att mongolerna gjorde det och byggde en armé på det. Då röstade man helt enkelt: köpmännen ville ha tiohundra i matematiken, alltså tar vi in nollan. Det var därför det slank in. Men rent metafysiskt är både 0 och infinitetstecknet katastrofalt. Vi lurar oss att tro att det finns något i naturen som är både 0or och infiniteter, men det gör det inte. Det finns bara normiteter. När jag och Jan Söderqvist jobbar med detta får man räkna med väldigt stora tal som expanderar i ljusets hastighet i 14 miljarder år – men du är fortfarande inte nära infiniteten. Ingen kan ens tänka en infinitet. 

Det är som när folk diskuterar tid och rymd. Då säger man att tid är mycket mer fundamentalt i rymd. För du kan tänka dig en värld utan rymd, men du kan inte tänka sig ett rum utan tid. Så fort du sa meningen att det finns en rymd utan tid så har det gått ett tidspann. Eftersom du inte ens kan tänka tanken på ett rum utan tid är det lika bra att ge upp tanken på en evighet och gå med på att tiden är en absolut. Men den är inte absolut i betydelsen Newton hade, och den är inte relativ i Einsteins mening. Det Einstein brottades med var rumtiden i sig och hur den fungerar. Men rumtiden är inte den primära tiden. Nu har fysiker upptäckt det. Det finns en tid före big bang (som egentligen borde heta big bounce eftersom ett annat universum imploderar och blir det nya universumet). Om rumtiden uppstår i big bounce så finns det en tid före tiden vi känner till. Alltså finns det minst två tidsdimensioner. Och det är filosofer som kan hävda något sådant till fysiker ger sig: de måste räkna på det för att få ihop en världsbild. Det kallar vi för hypertid i vårt arbete.

LL: Detta låter väldigt metafysiskt i en traditionell bemärkelse: att tiden är absolut; att världen är funtad på ett visst sätt. Ett objektivt tillstånd snarare än metafysik som ingenjörskonst, där vi skapar begrepp som är funktionella – som jag förstår att du drar åt, snarare än det neurotiska och Platoniska.

AB: Det är ju bara matte iallafall, och det har man ju hållit på med hur mycket som helst. Vad finns det att säga där? Du måste ju ändå säga något nytt om du ska vara filosof – det är en konstform i den meningen i att om du bara upprepar vad andra filosofer har sagt så är du en filosofilärare i bästa fall, men du är ingen filosof. Du måste skapa något nytt. Det är därför jag hängde på teknologi såklart, för det fanns massa att säga om internet som Hegel eller Nietzsche eller Zoroastrerna eller Herakleitos aldrig hade kunnat sagt. Då får jag en chans att säga något nytt, att skapa nya begrepp. Att vidga världen för att förstå människans relation till teknologin som en värld som filosoferna bara börjat fatta.

Då visade sig också en stor revolution till under 1900-talet. Att naturvetenskaperna gjorde enorma framsteg – framför allt fysikens värld expanderade. Jag anser bestämt att fysiken ska delas upp i två bitar: subfysik och fysik är olika saker. Det är också det som gör vetenskapsmän intresserade av våra arbeten, för när man ska få ihop relativitetsteorin och kvantmekaniken så sysslar man med två olika saker, som inte är ens i samma sfärer. De här olika sfärerna kallar vi emergensvektorer. Det är väl metafysik om något. 

Antingen fastnar du i någon form i reduktionism – att hitta någon minsta beståndsdel som allt annat är uppbyggt av. Strängteori är sådant. Eller också så går du hela vägen upp och hittar människan – vi är filosofer och vi kan tänka – och det är det viktigaste som hänt i historien: alltså måste det finnas psyke hela vägen ned, och då blir du panpsykiskt (som egentligen är en inverterad reduktionism). Båda har fel – när vi tittar på oss själva, och universum, så upptäcker vi att det har hänt viktiga saker under historiens gång – Big Bounce var ju den största av dem, och var otvivelaktigt en viktig grej. Om de sakerna har hänt, betyder det att det är lättare för oss människor att dela in historien i specifik emergens som hänt – subfysikens början, fysikens början, kemins början, biologin, psykologin, och kulturen som en produkt av att sinnen interagerar med naturen. 

Där har vi olika emergenser. Alla har sin egen “vektor”, och bör studeras på egen hand. Det betyder att det blir bisarrt att säga: det är en sak att titta på färgen röd som röd färg, och titta på den som en våglängd. Nej, det är två olika emergensvektorer vi pratar om. Den ena emergensvektoren kallar vi för fysik, den andra kallar vi sinne. De är olika, och det är bara bisarrt att blanda ihop dem. Det hjälper oss inte att reda ut någonting med språket. Jag och Jan Söderqvist underkänner sådana sammanblandningar: att kropp och själ är omöjligt att överbrygga. Nej, det är inte svårare än att få ihop fysik och kemi eller subfysik och fysik. Du bara kan konstatera att det har hänt saker. Odiskutabelt. Utifrån det perspektiv vi har, så är det bästa sättet vi kan beskriva dem som emergensvektorer.

Det är här det farliga kommer in, där Platon letar sig in. Det första folk börjar göra när de förstår emergensvektorteori är att de börjar leta generella regler. Det här måste gälla alla emergenser, om det gäller en. Nej! Om du letar generella regler, som gäller för alla emergenser, så försöker du hitta en skapargud som ställt villkor från början. Det är det som inte finns! Sluta! Lägg ned! Vad vi istället gör är att vi går till Hegel och säger: när nästa stora emergens händer, så kommer vi vara tvungna att skriva om hela emergensvektorteorin, för att själva definitionen av emergens och vektor kommer förändras av den händelsen. Det är väldigt Hegel. Att ödmjukt inse att det är villkorat.

Så det är Hegeliansk metafysik vi håller på med, ska jag säga. Det är klart att Kristendomen gillade platonismen, Paulus var ju platonist och fan gnostiker. De gillar pelarhelgonen, för det finns något förutbestämt i världen som antingen ska återvändas till, eller som föregår allt vi ser, och genom vilket vi inte kan förstå den värld vi befinner oss i, så vi får någon slags ordning i kaoset vi har. Jag är mycket mer intresserad av att titta på organisering (eller det som slarvigt kallas själv-organisering), och hur organisering av instabila system sker. Och då visar det sig att när två instabila system krockar uppstår stabilitet. Vad är det? En emergens. Och då kan du bygga emergensvektorteorier om hur stabilitet uppstår genom exempelvis nedkylning eller utspädning, men som inte är generella teorier utan teorier om specifika emergenser som hänt, och därför är vettiga för de emergensvektorerna.

Vi har löst många problem med detta skulle jag påstå. Exempelvis frågan varför vårt universum är beskaffat som det är. Varför är det anpassat för mänskligt liv? För det första är det ren tur att du finns, ditt stora feta ego. Fem hundra miljoner spermier tävlade efter ett ägg, och just den dagen så var din morsa lite sinnesfrånvarande och full så att hon behöll det ägg som en spermie åt sig in i, också finns du. Ok. Ditt du dör varenda sekund. Det är bara en ren kontigent kausalkedja som leder fram till att du skapar en jag-upplevelse, och att du tror att du finns. Det är väldigt lite av dig där när du plockar ned det överhuvudtaget.

Förutom din hjärna ligger du och kokar i en kropp, och du befinner dig som del av en mänsklighet som förmodligen är påväg mot sin självutplåning för den är för dum för något annat. Då ser du olika emergensvektorer, och kan beskriva utifrån dem. Och då skulle jag vara väldigt strikt och säga att det som gäller i en vektor gäller inte för andra. Men det intressanta är att det vi kallar “lagar” – det som vi kallar naturlagar – är inget annat än vanor i naturen. Det är intressant att det är just de vanorna som rådde precis där emergensen sker – det som kallas en implikat ordning, blir en explicit ordning och lagarna i den nya emergensvektorn. Då kan vi förstå varför biologin fungerar som den gör: det är precis när de första livsformerna uppstår, som de tillstånd som råder just då, som stiftar villkoren för hur livet opererar, var det än hamnar. Resten sköter evolutionen. Det svarar på frågorna om varför opererar universum på ett sätt som är optimalt för att vi ska existera – ja, din mamma var kåt en dag, alltså är du till. Men det finns inget förutbestämt överhuvudtaget, allt är en ren jävla slump som kommer ur en gigantisk kontingent process där vi nu, i efterhand, diktar upp en nödvändighet åt människan, att hon en dag skulle vara skapad. 

Är Alexander Bard accelerationist?

LL: Jag vill nu hoppa tillbaka en bit, till när du pratade om Kina och sensokrati, och att Kina är den bästa grogrunden för den sortens världsbild. Du verkar gilla filosofen Deleuze väldigt mycket. 

AB: Jag är kompis med Nick Land, vi är Deleuzianer båda två. Han bor i Shanghai. Mitt jobb är att bygga oppositionen mot Kina. Vi sitter på varsin sida och skrattar mycket åt det.

LL: Det var lite det frågan drar åt. Vissa tar den här sortens Deleuzianska filosofin till ganska, jag vet inte om man kan säga fascistiska, men åt det hållet. Slavoj Zizek kallade ert arbete, lite ovälvilligt kanske, för cyberstalinism. 

AB: Och sen skrattade han efteråt och sa att han själv var Stalinist. Slavoj är underbar, jag tycker han är fantastisk. Vi har flera delade mentorskap, med Caddell Last, exempelvis, som potentiellt är nästa Slavoj Zizek, en ung kanadensisk filosof. Vi har båda roterat Caddell, för vi älskar honom. Håller han bara sitt psyke i hyfsad kontroll i tio år till så kommer han få ut sig anmärkningsvärda texter. 

Jag är ju skolad i Jaques Lacan, Kristeva, Badiou, Zizek – den psykoanalytiska traditionen. Läser du Bard och Söderqvist ser du att det är vansinnigt mycket Freud.

LL: Men frågan är, finns det en fara i den sortens tänkande?

AB: JA! Det finns faror. Popper! 

LL: Men hur nära står ditt tänkande till Nick Land? 

AB: Du får väl aldrig som filosof sitta och säga: du får inte gå in i en viss gränd. När du sätter upp den sortens axiom för var du får befinna dig så kan du inte tänka, du blir pucko! 

Ärligt talat Lapo, den absolut säkraste vägen för dig att misslyckas som filosof och sluta som medioker gymnasielärare i Mariestad, det är att sätta upp axiom för vad du kan tänka.

*skratt*

AB: Jag anser, som Nick Land, att vi lever i ett vansinnigt könlöst samhälle efter 1945. Han och jag delar en metafysisk övertygelse: jävlar vad könlöst det blev, bara för att Hitler och Stalin och atombomben skrämde skiten ur oss alla.

Jag gillar ingenjörer. Jag är en fallisk filosof. Det är det jag och Nick Land saknar idag, och varför vi kopplas ihop med accelerationism och med fallosdyrkan. Och en del killar som läst Julius Evola kopplar ihop oss med honom. Det är väl intressant: läs då Evola. Evola håller ju på med sin tradition, och sina cykler, och någon slags västerländsk hinduism. Men jag är inte själv hindu. Jag tycker man kan bry sig om Dugin i Ryssland, och Evola i Italien, men Nick håller nog med om är att det vi egentligen längtar efter är en ny formulering av det falliska projektet.  

Jag är en fallisk filosof som brinner för det falliska. Mina vänner är huvudsakligen ingenjörer som bygger elmotorer. Det är klart de coolaste människorna att hänga med, förutom roliga shamanska tjejer. Men jag orkar inte längre bry mig längre om den erotiska rädslan för det kraftfulla. Vi behöver det. Livet blir för tråkigt annars; för utarmat, för konsumistiskt, för billigt. Till slut kommer vi bara vara massa jävla töntiga tiktoksnorungar som dödar tid hela dagarna, på ingenting. De väntar bara på att bygga stora grejer.

ÅG: För att se jag om förstår. Är detta fundamentet av din kritik mot en slags gammal, traditionell metafysik? Att den är impotent, att den inte får saker gjort.

AB: Det vi gjorde för att inte platonismen skulle genomsyra västerlandet var att vi separerade kyrka och stat på fyrahundratalet. Nu anser jag egentligen att allting är religion. Det är den första meningen i vår bok om Synteism: allt är religion, och den som påstår något annat ljuger garanterat. Religion är hur vi trycker ihop vår tillvaro för att producera nya saker. När den äldste i en stam tämjer de unga för att de ska bli lyckade, och inte springa runt och vara hippies hela dagarna, så är det en religiös process. Relegio betyder, vad håller ihop människor, och det betyder också, hur kan de äldre i stammen reglera de ungas energi för att fostra en ny generation vidare. Det är vad religion håller på med, och det är därför jag är intresserad av religion. 

Det västerlandet gjorde var att, det platonistiska och gnostiska arvet, som Kristendomen och Islam både lider av. Jag är djupt kritisk till båda, och jag menar att vi måste utvidga Nietzsches kritik för att också slakta Islam. Varför blev Islam och Kristendomen stora? Därför att de var pop-religioner. De riktigare, vuxna religionerna i Mellanöstern var Zoroastrismen och Judendomen. De är föräldrarna. De brydde sig inte om att missionera, de brydde sig om att vinna massorna. De visste att de höll med viktiga komplexa frågor, som hur en militär ska vara så framgångsrik som möjligt. Perserna kom på att det inte var en bra idé att storma fienden och koka deras barn i olja, utan att storma in, kyssa deras guds fötter, låta de ha sitt kungarike men stoppa in det i ett imperium. Perserna kom på konceptet imperium.

Ur imperium föddes nationerna, och det var judarna som utvecklade det, med hebréerna, med judarnas välsignelse. De ända koncepten vi har idag, för en stor organisation som är större än en stam, heter imperium eller nation. De uppfinns både av perserna och hebréerna i Mellanöstern, och vi har aldrig egentligen gjort något i Europa för att förbättra de grejerna. Hegel lyckades formulera en modern variant av läs- skriv och räknekunnighet som komponenter. Det blev den Hegelska nationalstaten, på vilken Tyskland byggdes på 1800-staten, och sen blev det modellen för västlandet. Men det var inte så att han kom på något, utan att han återupptäckte något som Perserna kommit på långt innan. 

Det är jag mycket mer intresserad av, än det Platon höll på och drömde om. Det som sedan hände när gnostiska religionerna kom fram var att Kristendomen separerade sig själv och sade: vi låter kejsaren göra det han vill, och prästen göra det han vill. Och då kom separationen av präst och hövding som görs permanent. Det kallas åtskillnad mellan kyrka och stat. Sedan lät vi staten och marknaden springa iväg och låtsas vara sekulariserade, i västerlandet. Det är bara att staten och marknaden är sina egna religioner. De heter politiska ideologier och kapitalism: det är religionerna. De religionerna blommades väl upp efter renässansen i Europa, när resten av låg i ruiner och bråkade rätt mycket med varandra.  Det hade för mycket pest eller vad fan de höll på med. Det gjorde Européerna fick tag på tryckpressen och kanonbåtar, och tack vare dem erövrade de hela världen undra 100 års tid, och sen fick Européerna storhetsvansinne och trodde de var hela skapelsens krona. Det rasade efter 1945 efter européerna slaktade 100 miljoner av sina egna grabbar. 

Det Nick Land och jag menar är att det Europa då fastnar i är en totalt kastrerad kultur, där woke och sådana grejer bara är kronan på verket. Det är en olycklig utveckling, att man tar bort den falliska kulturen och skapar en slags kumbaja-kultur där alla ska sitta och sjunga med en gitarr runt en lägereld och vara glada hela dagarna. Allting blir ett dagis. Jag tror att det är fullständigt förödande för mänskligheten och jag ser inget värde av det överhuvudtaget. Jag vill ha en återgång till det falliska. 

Nick var radikal nog att flytta till Kina. Då åkte jag och hälsade på honom i Shanghai. Satte mig ned med honom, gick upp på Dome, och ser femtontusen skyskrapor. Då tänker man: det här imponerar. Detta imponerar fett mycket. Araberna byggde en stor kuk i Dubai, men de har byggt 150 stycken här. När gjorde vi sist något sånt i Sverige? Vi ska bygga någon liten Guldbro vid slussen och sen är det en massa tanter som överklagar det i 14000 jävla år, och drar den över varje domstol som finns, för att varenda jävla tant med pengar på Söder, med en krukmakerisalong på Gotland, ska överklaga att hennes utsikt störs av att någon bygger någonting. Det är kukhat så det bara dånar om det. Jag hatar könlösheten vi har idag. Det är Deluezianskt, det är vad Nick och jag delar. 

Jag har marxister i min vänkrets som dragit till Asien och blivit professorer i Vietnam och sådana saker, och tycker det är fan så mycket roligare att bo i en del av landet där det byggs utav helvete hela tiden, istället för att bo någonstans där alla är nostalgiska och minns någonting förr, och det mest äventyrliga man kan göra är att åka till Mallorca och spela golf. Själv tycker jag att Europa är dött. Men jag valde att bo kvar i detta rabbithole, och min utmaning till Nick är att jag ska sitta i Europa och fanemig se om det går att få till ett falliskt uppvaknande i denna del av världen. 

Där vill jag ha mycket migration. Jag älskar när det kommer hit folk från hela världen: vi kanske inte ska ta in allt för många båtflyktingar som tar sig 20 år att lära sig svenska. Men om vi tar in fler iranier och kurder som är kulturfolk, och gärna vill hitta någonstans att bygga grejer: in med dem bara. Låt de starta tech-företag, och sätta gång skiten här, så vi kommer ur den här sömniga dimman vi befinner oss i. 

Corona

LL: Vi har en sista, avrundningsfråga. Förra säsongen av Metafysiska Laboratoriet handlade om corona. Alla avsnitt var på coronatema. Då täckte vi allt från den svenska strategin till etiska avvägningar i vården, och relationer länder emellan. Sista frågan är helt öppen. Du får svara den hur du vill om corona.

AB: Jag och Jan Söderqvist har skrivit om pandemier i alla våra böcker, så det är inte något nytt för oss överhuvudtaget. Vi skrev om handelsvägar, vilket är väldigt Deleuzianskt. Skriver du om handelsvägar måste du förstå att mongol-invansionerna kommer och pandemierna kommer. Pandemierna visar att oavsett hur mycket välstånd handelsvägarna skapar, så vore vi naiva om vi inte tog med pandemierna i vår historieskrivning. Med pandemierna kommer fattigdom och förvirring. Det är inte bara att de dödar massa människor, och att de sprids fort, för att de följer samma vägar som handelsmännen reser. Problemet med pandemierna är att man ofta bränner ned bibliotek, och att hela historien är förstörd – att vi gör om alla våra misstag igen. Det är det som är problemet med pandemierna: de påminner oss om att naturkrafterna är oss övermäktiga och många gånger så är döden, som Hegel säger, den övermäktiga naturkraften. Vi är alla dödliga, vi går upp mot döden och vi ska alla en gång dö. Det har vi jättesvårt att ta in men så är det. 

Det låter hårt att säga om en pandemi som dödat flera miljoner människor, men det dör folk hela tiden. Överdödligheten är fortfarande extremt låg: vilket land du tittar på i hela världen, jämfört med vilket annat år som helst. Vi kommer kapa livet på folk som satt på ålderdomshem med ett eller två år, men resten av oss kommer klara oss. Det är allt som kommer hända. Men den enorma reaktionen på pandemin gör att jag blir livrädd av det som kommer hända när det kommer en riktig pandemi som dödar unga människor. Det beror på internetsamhället, och den intensiva kontakten med skärmar och alltihop. Det är en filosofisk fråga att sätta sig in i och försöka förstå. Det kommer psykologer inte åt, utan det kommer vara filosoferna, som med existentiella frågor, epistemologi, etik och ontologi, kommer närma sig frågan vad relationen mellan människa och skärm innebär för något. Hur fort kan människor, dialektiskt lära sig, vad det är att interagera med en skärm istället för att bara operera på implus? För det är ett problem med all ny teknologi, att den är så jävla farlig när vi agerar på impuls: vi förstår inte vad vi gör. 

Det är stora filosofiska frågor. Vi har gott om jobb det här året, det är inget problem, och jag är inte dugg rädd för att vi inte kommer ha karriärer. Detta är klassiska filosofiska frågor som måste ställas på nya sätt i ett nytt samhälle i en ny tidsålder. Det är därför det är smart att gå ut som filosof och säga: detta är den första pandemin i internetåldern. I övrigt är det vilken pandemi som helst: det intressanta är att den finns i just denna tidsålder. Det är detta som gör den intressant.